Strålande Jul

Ja, julen har varit mycket bra. Som jag sa till Bellas värdfamilj, detta har varit min bästa amerikanska jul någonsin! Så sant som det är sagt!


Jag hade kunnat skriva ett flera A4 sidor långt inlägg om denna vecka, men för era trötta ögon ska jag försöka kortfatta mig.

I tisdags åkte jag alltså till Philadelphia, där Bella och hennes kompis Li hämtade mig. Efter en timmes bilfärd var vi hemma hos Bella i Petersburg efter att släppt av Li i Ocean City (googla det stället, RIKTIGT FINT. Som i en julkalender - se bilder nedan)





Dan före dopparedan hände inte mer än jobb för bella, leka ute med kidsen, ta 1000 foton och mer i ocean city, leta klänning och julklappar på target, se på Up, samt leka santas workshop i källaren med värdföräldrarna i tre timmar!!





Julafton är i detta land inte så viktig. Detta är mer en dag fylld med förberedelser. Och Skype!

Jag skypade mer än någonsin, visade sig att folk var villiga att ge upp både kalle och annat för lite tid på detta underbara pratställe! Fick till det med Hinxing, pappa, mamma och Hinxing igen.
På kvällen satt vi alla i soffan och Tom, Bellas värdpappa, läste Night Before Christmas. Klassisk tradition i USA.

JULDAGEN är dagen D i detta land. Ska man se julen från religionsperspektiv så är det ju faktiskt denna dag då Jesus påstod föddes, så jag förstår inte riktigt varför Sverige envisas med att fira allt redan den 24:e. Iallafall så väcktes jag och Bella klockan 8 av två väldigt förväntansfulla flickor. Tomten hade varit framme i natt och lagt fram alla tusen klappar under granen. Han hade dessutom mumsat upp kakorna de satt fram till honom. Efter en timme ungefär var alla klappar öppna, alla var belåtna och glada. Fram till tre, fyra hände inte mer än julfrukost (ägg och stekt potatis), dush, påklädning och lite mer skype. Vid tretiden anlände släktingar till detta stora julpyntade hus och vid fyra åt vi alla den stora julpyntade middagen. Den bestod av kalkon som tillagats i SJU timmar, fyllning i kalkonen, sötpotatis, tranbärssås, potatismos, skinka, sås, massa efterrätter samt många andra små rätter jag inte kommer ihåg.

De gjorde så att alla tog med sig nånting, som en knyt-jul kan man säga.



(ni får klara er med en sne Triston)




Detta var alltså fredagen. Det var snö på marken. På lördagsmorgon var allt som bortblåst. Eller snarare bortregnat....! Snacka om jultur!
Bullsan jobbade till tre så vi hängde bara i huset med ungarna. Regnet öste ner ute.

För att vara på säkra sidan åkte vi till flygplatsen tidigt, något som inte behövdes göras egentligen. Mitt flyg var tre timmar sent, på grund av severe weather.. Jippie..

Men tillslut kom jag hem till Chicago, trött men glad att julveckan blev så underbar!!!





Tack Bella/Denise/Bullsan - kärt barn har många namn!

Vinterland

Jag må ha vuxit till mig under det här året. Jag menar, jag har ju gått från student -08 till deltids tvåbarns-mamma på två röda. Men när jag sätter mig på en pulka, då försvinner alla vuxenpoäng i min lilla hjärna. Då är jag barn igen, då skrattar jag så tårarna rinner, då bromsar jag med ena foten så snön skvätter och jag välter.

Underbar känsla. Jag är glad idag!

Dröm

Okej, jag hade den sjukaste drömmen. Måste skriva ner den innan jag glömmer.

Jag drömde att jag var den enda som sökte in till Biologiprogrammet i Göteborg. Detta räckte såklart inte till en hel klass så programmet skulle helt enkelt inte gå igenom. Ansökningen var väldigt diffus och konstig. Det var snöigt och man ansökte utomhus. Lärarna till alla program stod uppradade på en hög avlång kulle. Det hela gick ut på att man skulle ställa sig i kö hos det programmet man ansökte till. Jag var alltså helt ensam i min kö.

Jag vet att jag tittade och försökte se om det fanns något program som liknade biologi. Så när jag och min förvirrade och besvnikna hjärna kikade runt hittade vi ambulansförarprogrammet.
Jag provkörde en ambulans, jag var riktigt duktig, lärarna var imponerade. De tyckte verkligen jag skulle söka in. Så frågade de vad jag har i genomsnittsbetyg. 17.5 svarade jag då. Läraren tittade besviket ner i golvet på ambulansen. Man måste ha 17.8 för att söka in sa han med ledsam ton. Jahopp tänkte jag.





Alltså, jag vet inte vad drömmen vill säga. Ska jag skippa biologi? Har ingen aning vad som krävs för att köra ambulans, har aldrig tänkt den tanken. Jag tror jag fortfarande känner för att studera i biologens tecken så jag hoppas att det finns nån mer än jag där ute som delar samma tanke.

Länge leve fire alarm... ?

Mitt i den underbara tystnaden, med endast Curious George i bakgrunden (Nikke Nyfiken), hördes plötsligt ett högt - VÄLDIGT högt - piiiiip.... Flög upp med tron att det brann i huset.
Såklart gjorde det inte det, peppar peppar, utan det var bara batteriet som var lågt.
Att försöka hålla för öronen samtigt som man ska dra ur ett brandalarm är inte det lättaste.
Fick ringa Carey, sladdarna gick inte att rubba... Tillslut, efter många pip och en liten stöt lossnade det äntligen. Kändes skönt för Carey sa att om det inte går att fixa så måste han åka hela vägen hem från hans jobb. Inget jag ville besvära honom med! Dessutom droppade det massa vatten från alarmet. Inget bra tecken tänkte jag, vatten - el... Men det gick bra, det var tydligen "bara" vatten i ledningarna som hade läckt lite. Ingen fara alltså (?)

Annars har det inte hänt så mycket, jag ska få ny LCC.. Igen. Too bad egentligen. Gillade Karen. Den nya bor här i Grayslake och har tydligen varit hostmom tidigare. Egentligen spelar det inte så stor roll med tanke på att jag bara har ett möte kvar. Ett ynka litet möte. Sen är jag KLAR!

Just nu har vi visserligen fullt upp med Chanukah. Orkar inte förklara begreppet, om du är intresserad kan jag rekomendera google. Iallafall, i söndags firades det hos Jeremy and Allison. Barnen fick många presenter (ungefär det som högtiden går ut på, tända ljus och ge presenter).
I måndags hade vi vårt egna lilla firande, hemma och på lördag ska iväg på party igen.
Känns skönt att vara lite busy nu i juledagarna.

Snart åker jag till NJ! Till min kära Bullsan, gud vad jag längtar!

Barnaskrik och jäkelskap

Barnaskriket kommer från Minnesota. Från Minneapolis. Eller faktiskt från Minnetonka som den lilla staden heter utanför Minneapolis. Eller lilla och lilla. Med 52 000 invånare är den liten i USA, men större än Karlshamn. Vilken merit.. Det är iallafall staden där Careys bror bor med sin hustru och två barn. Det senaste barnet väldigt nykommet. Tre månader sedan.

Vi bilade upp likt ett päron till farsan 2. Det gick bra, tog 7 timmar. Vi bodde på hotell norr om Minneapolis. En suite på två rum och fräscht badrum och kontor. Två flat screens och en bäddsoffa till mig. I eget rum dock så det var perfekt.

Mycket mer än umgås med barnaskriket och company blev det inte. Inget Mall of America den här gången, vilket min plånbok tackar för. 7 timmar hem, och vipps så var helgen förbi.

Då till jäkelskapet. Jag blev så deprimerad alldeles nyss då jag kom på att min mobiltelefon var kvar nere i min jackficka i tvättstugan. Jag som var redo för sängen fick dra på mig ett par byxor och kila nerför trapporna. Jobbigt och deprimerande. Men vad som gjorde mig ännu mer deprimerad var att jag inte hade en enda ny händelse på telefonen, efter att inte ha kollat den på flera timmar... Detta hade inte varit så deprimerande om det inte vore för det faktum att det är så varenda eviga dag...God Natt!

P.s. Det blev mycket av ordet deprimerad kände jag nu. Men jag kom inte på någon bra synonym.

Granen står så grön och grann i stugan.

Nu är det jul här i vårt hus, julen är kommen hoppfallerallelaaaa.

Okej julen är väl inte riktigt här än, denna familj firar ju inte ens jul, men vi har ändå satt upp julbelysning på verandan (lite för mycket blinkande och färgglatt för min smak).

Och igår köpte vi även en riktig amerikansk julgran! Den är sådär perfekt, lång men ändå bred och fluffig på nåt sätt. Även i detta jultillbehör sätts lite för färgglada ljusslingor upp. Jag är van vid stilrena julgranar, motsatsen till denna.

Än så länge har vi bara satt upp ljusen dock, idag ska den pyntas på riktigt.

Kör man runt i området vid den här tiden så lyser vartenda hus upp av ljusslingor av olika slag, polkagrislampor, tomtar, renar, snögubbar och mycket mycket mer. Allt i regnbågens alla färger. Ett hus, ni vet det där huset som smyckades ut nåt så fruktansvärt (vet ej varför jag har börjat återanvända det uttrycket) till Halloween. Iallafall är det ännu galnare nu till jul.

Än en gång ser man knappt gräsmattan för alla dekorationer och lampor. På taket finns en stor pil som pekar mot skorstenen. Jag ska ta bild inom kort. Många andra hus faller mig helt i smaken. De har täckt varenda gren i träden med vita ljus vilket ser otroligt vackert ut. De har vita ljus runt garagen och verandorna. Med andra ord så gillar jag de vita slingorna bra mycket bättre än de gröna, röda och blåa.

Tyvärr är inte mysfaktorn lika stor här som i Sverige. Jag tänkte på det när jag körde bil häromdagen. Allt är så mycket, allt ska lysa så starkt, allt ska synas. Inte ser man adventsljusstakar och stjärnor med dämpade ljus i fönstren. Inte ser men simpla kransar på dörrarna. Det känns som om man inte stannar upp i det här landet och njuter... Njuter av att snart julen är kommen. Här känns det som om julen bara är ett sätt att tio dubbla sina elräkningar och på något sätt tävla om vem som betalar mest.

Jag har även varit duktig nog att spendera en förmögenhet på postoffice i veckan. Men var inte orolig om din brevlåda dammar, jag är inte klar än.

Finurligt shoppande

Ibland är jag sådär stolt över mig själv så att jag bara ler med hela ansiktet. Detta är ett sånt tillfälle. Ska kanske dra allt från början.

Denna vecka har det varit Thanksgiving i detta stora land. Det betyder mycket familj och vänner, mat i form av fylld kalkon, tranbäsrssylt och sötpotatis. Denna ätbara tradition följs alltid av ett shoppingfenomen vid namn Black Friday... Detta hade kunnat vara namnet på en skräckfilm. Det är det säkert, nu när jag tänker efter. Innebörden av Black Friday kan nästan liknas av en skräckis faktiskt. För innebörden kallas shopping. Rean börjar redan vid midnatt natten mellan sista torsdagen i november månad och sista fredagen i november månad. Affärerna har såkallade "DoorBusters", alltså varor som de rear ut nåt så fruktansvärt (Svensson Svensson-accent). Men det finns bara ett visst antal av dessa varor. Detta gör självklart de hagalna amerikarna ännu galnare och jag skojar inte när jag säger att folk blir nedtrampade när dörrarna öppnas till vissa eftertraktade varuhus...

Jag deltog iallafall inte i detta trams. Alla som känner mig förstår nog att mitt lilla shoppingtålamod inte klarar av den gradens kaos. Nej lilla Anna sov genom Black Fridays första halva för att spara krafterna till shoppingen på ljusa dan.

Gurnee Mills var fullproppat med folk, jag fick göra en Lovisa-parkering och nästan parkera borta vid rockabilly Mc Donaldset.

Jaja åter till min anledning att vara stolt. Jag gick in i en affär jag aldrig varit inne i innan. Först letade jag efter Chris i skoaffären men han var inte där så jag gick vidare. (En liten avstickare)
Iallafall så hittade jag ett par jeans, djupblå stuprör - mycket fina.
De kostade från början 48 dollar, nu var de nere i 38. Fine tänkte jag. Inte så dålig deal.
Men så fick jag en kupong - handlar du för 75 dollar eller mer så dras det av 25 dollar på slutsumman. Nu ser du, nu började min hjärncell att arbeta hårt. För ett par jeans som SKULLE kosta 48 kan jag alltså lägga till varor för 37 dollar för att sedan komma ner till 52. Förstår ni?
Så jag gick runt runt runt och letade efter extrakläder. Hittade tillslut en t-shirt för hela 28 dollar och ett par örhänge för 12.

Får se nu... 38+28+12=76
76-25=51

Så summa sumarium betalade jag 51 dollar plus tax för jeans, tröja och örhänge.
Detta är ju en helt ok deal, men inte tillräckligt för att göra mig sådär stolt som jag är nu.

Nej det hela fortsätter (gud du måste sova vid det här laget, lär ju bara vara jag som tycker denna historia är rolig - och min plånbok).

Idag, efter att ha provat t-shirten som inte visade sig passa gick jag tillbaka till affären för att återlämna detta tygstycke. Jag var inte säker på om det skulle gå med tanke på all rea men nehe! Det gick utmärkt. Så tillbaka på kontot: 28 dollar.

Får se nu...38+28+12=76
76-25=51
51-28=23

Alltså, jag betalade 23 dollar för byxor som egentligen kostade 38 dollar (EFTER rea) OCH örhänge.

Sammanfattningsvis kan man säga att jag betalade 11 dollar för ett par jeans som egentligen kostade 38...

Matematikens under alltså. DET gör mig stolt.

Twilightmani

Jag förstår mig inte på denna mani som råder i landet. Denna hysteri, denna längtan, detta upptåg. Allt på grund av en film. Eller snarare en ynklig liten karaktär i en film.
Ju mer tjejerna skriker när Edward, spelad av Robert Pattison, dyker upp på bioduken desto mer anti blir jag. Jag gillar Twilightfilmerna - de är bra. Men give me a break!


Tänkte skriva ett långt protestinlägg nu men jag antar att ni fattar grejen.

Death ride

Jag har många gånger åkt tåg till Chicago. Jag har åkt med många avsikter. För att se stan, för att gå på circus, för att se taste of chicago och så vidare. Men aldrig har tåget varit en farlig resa. Det var den inte den här gången heller, den här gången då jag åkte tåg till Chicago med Sandra och Julia för att beskåda läskiga fiskar på Shedd Aquarium. Inte var tåget en death ride. Inte mitt tåg... Men tåget framför.

2.35 rullade tåget iväg från Union Station, jag och sandra sitter i en vagn i mitten, lagom trötta efter en hel fiskdag (Julia på annat tåg då hennes destination ligger bortom fox lake-linjes räckhåll).

Vi hann åka tåget i ca 30 minuter innan högtalaren sprakade nåt om en olycka framför oss och att de som skulle resa norr om northbrook skulle få problem... Då detta var vårt mål, att åka norr om northbrook, blev vi lagom glada. Högtalaren sprakade igen, den här gången om samma olycka, något om två timmars väntetid - minst... Humöret sjönk radikalt.

På stationen innan nortbrook, North Glenview, stannar tåget. För gott trodde vi. Men efter 20 minuters tvivlan om att få komma hem i tid började tåget äntligen rulla. Denna gång med högtalare sprakandes om en olycka längre fram, poliser, köra sakta, investigation...

Så vi rullar fram, saktare än ett tåg ska rulla fram. Jag och sandra var mest glada över att tåget äntligen gick åt det håll vi ville. Så ser jag på tågets vänstra sida, på grannspåret, en tröja. Jag ser en polis, jag ser ett till klädstycke. Jag ser ett vitt lakan, ett blodigt vitt lakan. Men lakanet var för litet för att täcka en hel kropp. Lakanet var lagom stort för att täcka en del av en kropp. En kroppsdel. En död del. Ett lik. Tåget rullade fortfarande framåt. Sakta. Jag var skakis, jag menar det ligger kroppsdelar vid sidan om vårt tåg... Så kom vi fram till olyckståget. Death ride. Det stod stilla såklart. Men med folk i - fortfarande. Det måste ha stått där ett bra tag, mitt ute i ingenstans. Vi passerade det. Nu sprakade högtalaren något om full speed igen, 47 minuter försenade.

Detta var dagen då jag insåg att jag verkligen är glad att jag lever. Att jag aldrig aldrig skulle göra som denna person på spåret antagligen gjorde. Hoppa.

Too much light makes the baby go blind

Detta är namnet på en improvisationsteater jag fick beskåda igår. Detta ögongodis går ut på att 8 skådespelare har 60 minuter på sig att framföra 30 minipjäser. I taket hänger nummer 1-30 på en tvättlina. På väggen finns ett tidtagarur. Det var bara att börja.

Oj jag glömde säga, det hela kostade 9 dollar i startavgift plus det nummer du får när du slår en tärning. Jag fick 3 så summa sumarium betalade jag alltså 12 dollar.

Iallafall, publiken fick varsin lista på de 30 pjäser som erbjöds. Och det var upp till oss i vilken ordning de skulle spelas. Det nummer som skriks högst liksom.

Jag kan ge ett par exempel:

Nummer 28: Fellow castmember interviews Megan for jobs she's already been interviewed for to make a point about how unnecessarily patronizing job interviews are.
Behövs ingen förklaring va?

Nummer 24: An other play inspired by my dog.
En av aktörerna gillar läget som hund. Morrar åt en snubbe i publiken, springer efter bollar, slickar en av åskådarna i ansiktet. Ja varför inte?

Nummer 20: What women want: a demonstration brought to you by a woman.
Skådespelerskan går fram till en tjej i publiken, med en skiva vattenmelon i handen. Med den visar hon helt enkelt vad kvinnor vill ha... Ja ni kan ju lista ut.

Nummer 6: NeoBus Tracker.
Hela crewn av skådelspelare står rakt upp och ner och diskuterar vart bussen de brukar ta är just nu i detta ögonblick. Kan den vara på den gatan, den korsningen, på den vägen?
Tillslut ringer de en annan vän, som de vet åker med bussen. Han kan ju berätta vart den är! Men han svarade inte.

Jag tror ni fattar grejen. Detta skådespeleri har spelats varje helg i Chicago i 21 år. Men manuskriptet är aldrig detamma. Pjäserna är aldrig likadana. En kille som vi mötte där har sett samma uppsättning 30 gånger. Ja ni kanske förstår att jag körde hem med ett leende på läpparna. Jag ska defenitivt ta Erik och Fredrik dit. Det ligger dessutom i det svenska området Andersonville. Så nu har man varit där också. Två smällar i en fluga så att säga.

Desperate Housegirl

Ni märker säkert att jag inte uppdaterar bloggen med lika roliga, spännande upplevelser som förr. Detta beror på att jag inte gör lika spännande upplevelser som förut. Livet med gänget känns väldigt väldigt långt bort. Nu känns det som nedräkningen till min bror och Erik kommer hit är mer relevant än bloggens ohändelserika status. Ljuset i tunneln så att säga.

Nu sitter jag ofta hemma. Tur är iallafall att jag har världens underbaraste värdfamilj.

När alla vännerna gått hem

Jag sörjer! Jag gråter av tristess och otålighet. Jag tycker synd om mig själv.

Mina vänner, Ross, Rachel, Chandler, Monica, Pheobe och Joey har tagit sitt pick o pack och åkt.

Jag som har spenderat de senaste 9 månaderna med dem.
Men nu är våra sena kvällar över, slut, finito.
Som sagt, jag sörjer...

Hairy Potter

Som många pp innan, produktiva promenader, har jag suktat efter en ny program-idé. Jag har nu fulländat mina mål, jag har inte bara framslagit en ny film, jag har också givit alla nyvbliva puberterare en chans att inte känna ångest för detta hår.







Håll utkik efter den nya storsensationen;
Hairy Potter och den flammande rakhyveln.

Premiär: 11/23/09

The sounds of "The Sounds"

När jag klev in i konserthallen blev jag glad. Jag såg folk samlade framför scenen och jag insåg snabbt att sittplatserna på biljetten inte var dödsviktiga. Så jag struntade i plats 140 rad G och gick istället fram och trängdes bland amerikanska fulla fjortisar, lespiskt icke barnvänligt par, wanna be alternativa, riktiga alternativa, svenska 40 åringar och en hel del moppekillar med fjun ovanför munnen och med tillhörande flickvänner.

Jag fick underbara flashbacks från Mejeriet, där jag och Stina har hoppat framför både Hardcore Superstar och Timo. Det hela hade samma atmosfär, samma lyst, samma människor och lokalen var snarlik Lunds stolthet.

Förbandet var det galnaste bandet mina ögon och öron har beskådat. Foxy Shazam var namnet på dessa väldigt energirika, lite halvdrogsaktiva och alternativrockiga bandet. Sångaren som såg mest drogad ut hoppade hopprep, stod på händer, dansade liknande Björn Gustafsson-dans och pratade om Owen Wilson. Tydligen ska han vara med i en film med Owen som har permiär den 21:e januari.

I USA gillar man stage dive. Det fick vi smakprov på både under förbandet och huvudrätten.

Vid nio kom The Sounds in, alla jublade. Jag skrek, alla skrek. De börjar med No one sleeps when I'm awake. Bra start på en mycket, mycket bra konsert. Energin var även här utöver det vanliga. En kille kan inte andas, får hoppa över stängslet vid scenen: Maja går fram och klappar honom på huvudet. De ger publiken vatten. Hon röker. En kille i publiken får gå upp på scen och spela på en trumma. Maja ger honom en dans utöver det vanliga, alla skrattar. Stämningen var på topp med andra ord. Trumpinnar kastas. Dock hade jag inte lika tur som på min The Ark konsert, den dagen i Kristianstad, då jag även såg The Sounds btw!

Men med många bra sånger fick dem båda mig och alla andra att hoppa så svetten rann.

Även Maja slängde sig ut i publikhavet, jag fick vara ansvar för hennes huvud där jag stod och tog emot henne.

Sverige, Sverige skrek jag många gånger i hopp om att min hesa röst skulle färdas förbi alla ljudvågor.

Hes som en anka och trött som en björn på vintern gick jag ut ur Vic Theater, men med ett väldigt bra humör.

Nu ska jag försöka sova med kvarvarande klingande konsertljud i öronen.

God Natt. Bilder kommer.

Viva Las Vegas

Jaha då var det mesta bokat då.
Min bror och Erik har bokat flyg från Köpenhamn till Chicago.
De har även bokat hotell nära mig, där de ska bo lör-tors, (vi kommer vara fullpackade här hemma, med den nya au pairen och allt).
Jag har bokat hotell och flyg till Las Vegas. Det blev inte det finaste hotellet men mycket prisvärt och bra location. Imperial Palace heter det.

Jag har bokat flyg från LA till Chicago. Vi ska åka buss från Vegas till LA, hyra bil i LA och bo hos barnens mormor i OC innan vi flyger tillbaka.

Jag har bokat hotell i Chicago, downtown, där vi kommer spendera våra sista nätter.

Samt har jag requestat att få samma flyg som min bror och Erik hem till Sverige.
Torsdagen den 25:e februari. Det känns ofattbart att jag nästan kan snudda på hembiljetten.

Allt som allt (exklusive flyg till och från Danmark och Fredriks och Eriks hotell här de första dagarna) har vi hittils betalat 4100 kr var. I det räknas alltså hotell, fyra nätter, och flyg till Vegas, flyg från LA till hit och hotell, tre nätter, i Chicago.

Det kommer visserligen tillkomma ytterligare kostnader, då vi vill se Grand Canyon, hyra bil och äta mat.
Men det är ändå inga skyhöga kostnader vi pratar om. Detta håller humöret uppe om dagarna.

Stackars hon som har det bra

När sommarn kommer flyr jag över haven. Där ingen vet, där ingen kommer in.
Men sommarn dör och min rastlöshet är min.


Och om vintern står jag gömd längst in i baren.
Tiden går... Månad, år. Jag faller...

Vad är det som går och går?

Tiden... Trots många nederlag under senhösten så har faktiskt tiden tickat på lika fort som vanligt. Redan struttar barnen omkring på trottoarerna ögon stora som tefat och godispåsar stora som space ships. Trick or Treat börjar om 4 h och 45 min här. Jag har äntligen kommit på vilken billig outfit jag ska bära. (Kan hända att jag följer barnen på deras runda, ni vet ju alla att mina barnasinnen sitter kvar). Jag har länge (länge och länge.. kanske i ett par dagar) tänkt köra en studentbrännbolls-repris och klä ut mig till rånare. Dock gjorde min tankar en u-sväng och drog mig in på fånge-stilen istället. Mest för att det var lättare att hitta tillbehör till det i Halloweenaffären. Jag köpte därför, men Bellas hjälp, handbojor, väldigt oskyldigt sådana, fotboja, handbojsörhängen (mest för skojs skull) och döskallehalsband, även det för skojs skull.

Eftersom graderna nu har sjunkit till 6 kände jag att jag inte klarar mig med min svart/vitrandiga t-shirt som jag köpte på H&M months ago. Därför åkte jag än en gång till favoritaffären, denna gång själv, för att hitta passande kläder. På killavdelningen hittade jag en helt ok långärmad. Den är dock svart och grå men det gick ju bra på bränbollen iallafall...

Uppdaterar er med bilder när dagen är slut.

Ikväll vill jag gå på six flags. Men jag har ingen att gå med. Kanske mina tyska vänner kan komma men har inte fått svar från dem. Chris slutar 10 så han kommer kanske efter det iallfall.
De har fright fest där nämligen. Vilket innebär spökhus, berg och dalbanor som går baklänges samt stannar på högsta topparna, utklädda freaks och mycket mer. Måste alltså checkas in av en skräckfantast som jag.

Men som sagt, mer bilduppdateringar sker nästa gång jag väljer att skriva.

Happy Halloween sverige.

LA

Jag har väl kanske inte skrivit så mycket om det inte så roliga som hänt denna mörka, kalla höstmånad. Kanske har jag förträngt det. Fast nej, inte går det att förtränga en så vesäntlig saknad. A saknar sitt L, som den 15:e oktober, 22.05 - lokal tid, flög hem till Sverige, efter inte ett så roligt avsked. Jag räknar ner till Göteborg, det vet du. Jävlar vad kul vi ska ha.


LA Crew...

Pappa och Mari

Vill bara tacka pappa och Mari, samt alla andra som gjort denna veckan den bästa på länge. Vi har umgåtts med min usa-familj, vi har ätit på rain forest cafe, vi har åkt till outlets, vi har kört till chicago, vi har träffat bullsan och visat south barringtons stora hus, pappa har visat mig outletaffärer jag aldrig tidigare tänkt på. De sista två dagarna bodde vi i Chicago, på Sheratons 26:e våning. Vi såg blue man group, vilket inte var att leka med. Bästa showen jag har sett någonsin. Tre blåmålade män som både stod för skratt och fascination!

Lite bilder från veckan:









Utsikten från hotellet.













Tack för ALLT! Puss

Tanken som räknas ändå

Ibland när jag är lite nervös, spänd och inte riktigt har något att göra. Då tänker jag. Jag tänker på allt, inget, lite och mycket. Nu idag, när det är så mycket som händer i mitt lilla huvud, då tänker jag.

När jag tänkte kom jag på en sak.

Call betyder fyra saker.

They call me Anzii.
Just call for me if you need help.
Can you please call my phone.
Drive home is a good call, since it's raining.


Det är ju bara en grej man tänka. Nu ska jag hämta pappa och Mari på flygplatsen.

Håll ut några dagar till

Tro, ork och lust är lätt att tappa. Lätt när stora drömmar trängs med saknaden...

Ett tag här borta trodde jag att tiden stod still. När jag väl ville att den skulle göra det rusade den iväg som aldrig förr. Nu är dagen kommen och snart passerad. Dagen som var den sorgen. Den dagen den sorgen, denna dag denna sorg. L har åkt hem och lämnat A med B.

Jag körde henne till flygplatsen, vilket kändes bra. Våra moods vände som Raging Bull på six flags. Först muntra av pizzakick och mc flurry. Sen snyftiga och ledsna i en halvtimme, sedan glada igen. När det väl var dags för hej dåkramar var ingens kinder torra, såklart. Bullsan och jag vinkade sedan av vår lilla rocker då hon med sitt, allt för tunga handbagage, gick genom säkerhetskontrollen.... Nedräkning är därmed startad.

Jag och Bella åkte hem, gjorde det bästa av situationen och skrattade en hel del.

Nu känns det konstigt, men som sagt. Nedräkning pågår och snart är det Göteborg som gäller!

Egentligen så kan detta inlägg bli dubbelt så långt. För det har hänt mycket sen sist. Carey har sprungit Chicago Marathon på 4 timmar. Lovisa har firats med rim och presenter. Jag, Lovisa och Bullen har ju skrattat så magarna krampar ibland. Tänkte att bilder säger mer än 1000 ord så.. enjoy:


1. Hej då Lovisa... 2. Jag och Bullsan på Cheesecake Factory. 3. Carey springer marathon

1. LA i Chinatown i Chicago. 2. Jag fyller år! 3. Trion in Chicago downtown.

1. Överraskning för Lovisa. 2. Amanda och jag hade gjort en tårta. 3. Gänget på Cheesecake Factory

Fyra födelsedagar och än så länge inget fiasko

Nu ska du inte gå runt att tro att naturvetaren här inte kan räkna. För det kan hon. I min titelekvation räknade jag med min födelsedag, 28:e september - that's one, mitt och Lovisas gemensamma födelsedagsfirande i den 4:e oktober hos mig - that's two and three, samt Lovisas födelsedag, 9:e oktober - that's four. Så nu är jag och Lovisa med andra ord lika gamla. För en vecka... Jag är påväg bort från tonåren, sakta men säkert. Känns som om jag bara kommit och vänt. Det är visst nån som vill tillbaka.

Iallafall så har mina firanden varit bra, utan fiaskon. Min födelsedag vet ni ju redan om.
Igår, söndag, firades alltså detta stora event. Jag hade sovit hos Lovisa så vi vaknade utan större dagsplaner. Efter mycket om och men beslutade vi oss iallafall för att åka till Chinatown med en hämtat Bella a.k.a Bullsan a.k.a Denise! Vi tog min lilla Nissan och körde och efter mycket virrande hittade vi äntligen Chinatown, som består av en gata och massa kineser.

Efter två D&G sunglasses, en coachväska och en, enligt Bella, skitäcklig smoothie begav vi oss norrut till min födelsedagsmiddag. Jag slängde mig snabbt in i dushen, medan phullorna väntade i mitt rum. Efter nån timme eller så ringde det på dörren, inte bara en gång utan två gånger.
Stina kom vid fem lagom till middagen och Totte kom med en överraskning som hette duga!
Han hade tidigare frågat om det var okej om en ny au pair i Lake Forest kunde komma på middagen och snäll som jag är sa jag självklart ja. Denna nykomlingen visade sig dock vara en gammal veteran. Ingen mindre än Amanda gömde sig bakom Totte på trappen!
Jag blev mäkta förvånad! Jag, liksom alla andra, hade ingen aning om detta! Alla var på glatt humör och till grillad kyckling, hamburgare, korv, sallad, potatis, tårta och ballerinakakor catchade vi alla upp om allt och lite till!

Som jag tidigare nämnde så fick ju även in lite Lovisa-firande. I en salig blandning av go away-party och födelsedagsfirande fick även hon en blombukett och tända tårtljus. En mycket rörd Lovisa blåste med min och Carsons hjälp ut de 19 ljusen.


Lagom trötta efter middag och desserter satte vi ungdomar oss i soffan och catchade up ännu mer med vår svenska visitör. Dagen har varit mycket trevlig och jag tackar för alla fina presenter!

Ja må jag leva uti hundrade år

Då har födelsedagen kommit och passerat lika fort som alla andra dagar här på andra sidan jorden. Dagen har varit bra, min födelsedag har dock blivit utkonkurrerad av judiska nyårsavslutet Yum Kippur. Pga av denna holiday var barnen lediga från skolan och carey var hemma från jobbet. Är man en satsig jude så fastar man också mellan söndagkväll och måndagkväll. Något som jag faktiskt tänkte prova på men jag glömde helt enkelt bort det då jag hungrade efter frukost. Iallafall så fastade min värdpappa hela dagen, något som nog drar fram grinet hos de flesta. Vi pysslade med lite dittan och datten hela dagen. Jag lämnade böcker på biblioteket, carey åkte till grocery store, farmorn åkte och firade nyår med vännerna, vi alla gjorde oss redo för middagen hos papa Less och grandma Ina. Där väntade många gäster och god mat. Carey hade köpt tårta som vi alla åt efter happy birthdaylåten! Var himla trevligt. Inga presenter blev det idag utan vi tar allt på söndag, då vi ska fira mig med middag och grejer.

Vid halv nio åkte vi hem igen. Dagen har varit bra. Minns förra årets födelsedag... eller minns jag den? När man fyller 18 kan vad som helst hända. Mer behöver jag ju inte berätta, detta är ju en läsvänlig cenruserad blogg. Jag kan inte råför att tänka och drömma om nästa års födelsedag, med mina nära och kära i Göteborg.

Hade sockerkick alá chocochip pancakes till frukost med Jessie på Wildberrys!

I gotta a feeling

That tonight's gonna be a good night, that tonight's gonna be a good good night...
Hm let me see. Visst jag jobbade 10.30-16,vilket var najs. Carson napade halva dagen, vilket var ännu mer najs. Mamman var sen, inte så jätte najs. Jag fick skynda mig till NTG, bildäcksaffären i Vernon Hills, inte så najs. Där mötte jag farmorn, det var ganska najs. Vi skulle lämna in min bil så de kunde byta däck på den, hyfsat najs. Blev dyrt, inte så najs. För Carey alltså. Medan de bytte däck tog jag och farmorn hennes bil och hon åkte till target men släppte av mig på Micheals, en väldigt rolig pysselaffär där jag hade kupong, mycket najs. Köpte mycket plock som pappa ska få äran att lasta hem, otroligt najs. Sved i plånkan dock, mindre najs. Farmorn hämtade upp mig efter ett tag, vi åkte till TGI's och åt middag, najs. Sen åkte vi tillbaka till wanna be goodyear-affären, betalade och hämtade min bil, pretty najs. Körde hemåt, jag vann, jag raceade, väldigt najs. Kollade på medium med farmorn och carey, najs najs. Säsongsavslutning, mycket spännande. Och najs. Nu är klockan 21.23 och mamman har fortfarande inte kommit hem med barnen, som kan tilläggas är 3 och 5 år, inte så himla najs...
Imorgon är det nyårsafton, ganska najs. Nu tror ni säkert jag är helt ute och cyklar, inte najs alls.
Men googla ni judiska nyåret så ska ni se att jag har rätt, ha så najs det är.

I gotta feeling, that jag använde lite för många najs i detta inlägg, inte kul, inte najs.

inlägg 64

Ungefär 60 av mina nu 64 blogginlägg börjar med frasen "nu var det längesen". Jag ska inte göra er besvikna denna gång heller. För visst var det längesen. Visst är jag en hejare på att uppdatera bloggen. Jajamensan. Nu är det så mörkt i mitt rum att jag knappt ser tangenterna. Det är bara mina döskallar som lyser i ena hörnet bredvid min beatles-tavla och carolina liar-tröja som jag fint tejpade upp på väggen. Nu är det tisdag. Nej det är ju onsdag när jag tänker efter. Onsdag är det. Redan. Tiden i detta stora land går förvånandsvärt fort. Idag ven det höstvindar genom mitt, ännu mörkare, hår. Jag gick med Carson till parken i den friska luften.
Imorgon ska jessie på ballet och tapdance för första gången. Därför åkte vi inom affären idag och köpte skor till denna tillställning. Förra helgen var inge vidare. Eller den började bra. Jag fick se Carolina Liar igen. De kände igen mig och vi pratade mellan deras autograf signering. Mycket roligt! Detta var alltså början på helgen, slutet på veckan. Fredag. Lördag morgon tog jag bilen till Lovisa med tre lika stora paket i handväskan. Hennes triplets fyllde nämligen 6 år. De fick varsin fingerboard. Alltså en sådan där liten tuff skateboard man kör med fingrarna.
Efter kalas tänkte vi baka bullar hos mig. Började bra men slutade väl inte riktigt som tänkt. Ibland tänker inte amerikanska familjer som vi svennar gör. Tillslut efter mycket frustration fick vi ihop 4 påsar, rätta mig om jag har fel, med bullar. LA crew gick upp tidigt i mitt rum den kvällen. Vi klarade oss igenom en halv film. Vi satte klockan på kvart i nio. Planen var att möta de andra på six flags vid öppetiden men eftersom detta var en kass helg så hade totte ingen bil. Vi åkte och hämtade honom, han ville ju inte gå miste om flaggorna. Och vi ville ju inte gå miste om Tottelini.
Kom dit en timme efter öppning. Skulle stannat hela dagen om inte detta varit en hemsk helg. På hemska helger får jag veta dagen innan att jag måste jobba en timme mitt på dan för att min käre värdpappa ska ut och springa.... Vid halv tre fick jag alltså bege mig hemåt. Jobbade egentligen till 5. Då åkte vi till Northbrook på Annas good away-party. Efter middag och tårta tog jag nissan till six flags igen. Måste ju hämta upp mina följeslagare som jag lämnat strandade på kurrekurreduttön. Sen blev det hemkörning igen. Taxibolaget Anzischs Taxi tjänade 6 dollar.
Totte var dock utelåst så vi försökte göra inbrott i hans hus. Vi provade alla metoder, hårnål, creditkort, nyckelkopiering, sprängämnen och så vidare. När inget funkade tog vi en hederlig stege och lät norrlänningen klättra upp till ett halvöppet fönster. Det var dock lättare sagt än gjort. Men vad kan begära av en skithelg som denna. Tillsist var det barrington som stod på tur. Sen, tillslut hem till min gata. Trött som jag var somnade jag snabbt i mina lakan från IKEA.

Labor Day

Jaha nu vart det längesen igen, som vanligt då. Ännu en helg har passerat, ännu en vecka har gått. Idag är det måndag men jag är ledig. Det beror på en holiday vars namn du redan läst i inläggets titel. Jag och Lovisa har tagit vara på detta och kört med min Nissan Pathfinder till Lincoln Park Zoo. Mycket trevligt, givande och sensationellt! Vi såg schimpans som pillade sig i rumpan, 527 mexare, en mycket osymetrisk tjockis samt världens största gam. Min kamera klickade tills batteriet gav upp. Snart ska vi låna kubb av The Sneeds och åka till Lake Zurich för att kasta lite pinnar.

Oj oj nu klagar Lovisa bredvid mig, vi måste åka. Vi ska ju poppa popcorn, hämta kubb och förlita oss på trafiken. Adjö

Minnesota

Efter att åkt genom hela wisconsin och, vad som kändes, halva Minnesota såg jag äntligen skyltar som sa Minnetonka. Vår destination den kommande helgen. Det tog oss närmare åtta timmar i bil för att ta oss dit, timmar som gick hyfsat fort med bärbar dvd och mp3! När vi anlände runt midnatt sussade Careys bror, hans höggravida fru och deras 1,5 åriga son.

Första dagen i Minnetonka, fredagen, åkte vi till Mall of America. Närmare bestämt USA:s största köpcenter. Spenderade lagom mycket pengar, ingen tax på clothing och food.

Nästa dag åkte vi till en park och lekte i solskenet. Åkte tillbaks till huset och vilade, sen åt vi middag ute på en Jewish restaurant. Fanns mycket konstigheter att välja mellan men jag tog ett säkert kort och beslutade mig för biffstroganof och potatismos. Vet inte hur judiskt det var men gott var det iallafall.

På söndagen satte vi oss åter i bilen för att heada hemåt mot Chicago. Vi åt lunch i Minneapolis DT, fikade i Wisconsin Dells och åt middag i Milwaukee. Var lagom trött när vi körde in på Sulkey Drive.

Packat och klart

Titeln passar inte riktigt in, för jag har inte ens börjat packa. Men snart är jag klar. Ska bara vara borta en helg så det går fort att knöla ner allt i fjällräven. Just det, vi ska till Minneapolis, om du undrar. Jag och Melnicks. Blir spännande, 7 h i bil. Mp3:n är fulladdad.

Efter helgen berättar jag mer. Peace Out

Total Makeover

Ok, jag slängdes inte in i garderoben och tog på mig svart skjorta och tajta jeans. Jag gick inte runt på gatan med tight ass. Nej jag har helt enkelt klippt mig. Och inte nog med det, L har färgat det också. Ja bilder säger ju lite mer än ord så:

1. 2. 3.

Det har faktiskt hänt en del sen sist. Petter och Jennie har haft sina good bye-parties. Picknick samt cook out. Dansken har kommit. L har pratat med sin LCC om future.

Det har som sagt varit total makeover. Jag och Lovisa har tagit oss igenom två värdelösa filmer.

och så vidare och så vidare.... Nu är det en ny vecka. Ingen skola än, börjar nästa. Mamman ska ha barnen tis till tors den här veckan vilket är ganska skönt. Inte bara ganska, det är väldigt skönt. Nu är det morgon och jag har en hel vecka att uppdatera i min dagbok, tur att barnen är upptagna med Night at the museum!

Veckan

På torsdag äts det ärtsoppa, på lördag är det fest. Men fredag är ändå den dagen om känns bäst. Ge mig då kyckling det gillar jag mest.

Jag äter ganska ofta kyckling. Det är standarden här borta hos Melnick Family.

Nu är veckan snart över. Den har inte varit så dålig faktiskt. Mycket sol, lite bad. Bara bad på torsdagen. Spraypark på onsdagen. Lovisa på måndagen till tisdagen. Kusinerna på torsdagen. Six Flags på onsdagen. Mataffär på måndagen. Careys jobb på torsdagen. Sprinklern på fredagen.

Snart cheesecake factory. Skriver ju detta inlägg mitt på fredagseftermiddagen. Hela kvällen framför mig. Som sagt blir nog cheesecake med de svenskar som är i stan sedan kanske övernattning hos Jennie. L är i Iowa hela långa veckan ut.

Downtown imorgon kanske, boating på söndag kanske.

Nu lite vila innan mamman kommer och hämtar barnen. Tufft jobb jag har.

Helgalujah moment

Eftersom jag har hört klagomål på för långa blogginlägg så har jag den här gången gått ett steg längre, hypat mina hjärnceller och delat upp mina händelser i två kapitel. Båda två väldigt halelujah moments. I helgens andra del, Lovisa-delen, hände ungefär så lite som vi ville att det skulle hända. Efter mitt Skypelujah moment kom Lovisa ända upp till Grayslake för att sova i min premliminära dubbelsäng. Efter 2 sovande ungar (jag jobbade kväll), 3 poppade påsar med popcorn (varav den första smakade bäst) och många tv-program gick vi upp och la oss.
Jag vaknade tidigt, inte av mig själv utan av min Nokia som ringde 8.15. Jag skulle jobba morgon, till klockan 11. Carey sov ju inte hemma den natten.
Lovisa sussade vidare tills barnen tyckte det var dags att storma in i mitt rum och väcka Lovisa.
När barn och en väldigt glad Carey åkte till Lake Geneva och när farmor begav sig ut ur huset njöt vi av att vara helt själva i mitt stora stökiga hem! Vi började dagen med Jewels där vi inte bara stötte på grannar och Jewelspackare, vi köpte även massa kalorier i form av godis och snacks. Två filmer hyrde vi också, i maskinen till vänster. Skräck och komedi.
Väl hemma hos mig åt vi godis och kollade på skräckfilm. Back in buisness, igen!
På eftermiddag/kvällen så gasade vi mot Gurnee Mills, sedan mot Barrington där en Jennie och en paj väntade. På senkvällen gasade vi mot South Barrington där Lovisas säng väntade. Och en komedi.

På söndagen hade jag och Lovisa vårt 6 månadersjubileum. Det är svårt att förklara hur roligt vi hade det i våra solstolar med IKEA-köpta champagneglas, äppelcider och med Cheesecake från Cheesecake Factory. Livet är gött ibland så att säga.
Glömde ju säga att vi spenderade två timmar i Vernon Hills på LCC möte. Så, nu var det nämnt.

När jag körde hem så kunde jag inte låta bli att tacka för att jag har sådan tur. Vem man ska tacka det vet jag inte, men lycklig det är jag och kommer vara i hela mitt liv, med 4 månaders uppehåll.

Skypelujah moment

I fredags blev jag faktiskt lite nervös när jag blev inbjuden att festa via skype. Eller egentligen bjöd jag in mig själv, jag fick en sådan där lysande idé förstår ni när jag chattade med Stina. Iallafall så blev jag nervös. Nervös över att få se alla mina vänner tillsammans, nervös över tårarna skulle rinna över mina kinder, nervös över att nerverna inte skulle klara detta skypelujah moment. Men det gjorde de! De höll utomordentligt bra! Det var väldigt roligt att få se alla igen. Jag kanske ska förklara att det var förfest hos John-John som gällde. Med bara V.I.P:s. Och så jag då, jag som var ledig på dagen, jag som struntade i gymmet för att kunna vara med på länk, jag som tog på min finaste mascara och min USA-slips, jag som bullrade upp med Pringles och en Smirnoff Ice i min säng, jag som saknar mina vänner i Sverige så himla mycket.

Men denna eftermidddag blev en av de bästa hittills.

Haunting in Connecticut

Pulsen ökar, nackhåret reser sig, ögonen spänner sig, datorn hoppar i knäet, Lovisa skriker, rysningarna ilar genom kroppen... Äntligen skräckfilmsdags. I'm back in buisness.

Filmen var mycket bra, mycket skrämmande. Jag fick sova hos Lovisa i brist på mod.

New York

Nu var det sådär längesen igen. Jag kan inte hjälpa det, jag är en väldigt busy kvinna. Men det har hänt ganska mycket sen sist. Jag har rest till New York igen. Den här gången för att träffa min kära familj! På torsdagen den 30:e Juli stod nämligen bröllop mellan Mamma och Anders på schemat! Därför möttes vi upp på Newark lördagen den 25:e för att stanna en hel vecka!

Första mötet var nervöst, spännande, glädjetårigt och alldeles alldeles underbart.

Vi tod svarttaxi till lägenheten i Brooklyn Heights. Mycket fint boende, otroligt fint område!

Därifrån kunde vi lätt gå ner till Brooklyn Bridge för att få en otrolig utsikt över Manhattan.

Annars de andra dagarna lekte vi turister så det bara skriker om det. Vi åkte Staten Island Ferry, vi såg frihetsgudinnan, vi såg chinatown och little italy, vi fikade i SoHo, vi var uppe i Empire state building, vi njöt av times squares alla lampor, vi strosade i central park och vi shoppade på outlets.

På Torsdagen var det alltså dags för bröllop. Mycket spännande, så spännande att vi alla glömde mammas bröllopsbukett i lägenheten när vi åkte ner till piren för att ta kort med Manhattan i bakgrunden. Anders fick ta taxi tillbaka och hämta den. Men fina bilder blev det! Oj så fint.

Bröllopet tog plats i svenska kyrkan mitt i Manhattan 4 pm. Prästen var snäll, hon hette Anna och hon sjöng bra. Jag höll för fotograferingen, bröllopet var väldigt litet, bara vi familjen där, så jag kunde smyga runt bäst jag ville. Efter allt tjohej bjöd kyrkan på bröllopsfika, prinsesstårta och kaffe. På kvällen väntade reservationen på en mycket mysig fransk restaurang på times sq.

Fredagen var det överraskning som gällde! Mamma Mia! Min, Fredriks och Emmas bröllopspresent till turturduvorna. 5 platser i mitten på 10:e raden. Perfekt.

Showen var mycket bra.

Avsked är alltid svårt så söndagen var sorgens dag, men mycket städning och packning.

På Newark sa vi hejdå, ses snart. Ja vad ska man säga? 6 månader kommer gå fort, det vet jag.

Såg ju Adam Sandler på flygplatsen så det dämpade tårarna lite.

Helg alá Thielen

Den här helgen har gått ungefär så fort som händelserika helger brukar gå. Tiden har svischat förbi och om man kisar med ögonen har man kunnat skymta saker som Halvblodsprinsen, Six Flags, Gurnee Mills, Kenosha och Barrington.

Spola tillbaka, play, spela sakta. Okej, nu ser jag klart. Fredagen visade alltså Harry Potter. Jag och Jennie åkte till Deer Park, vi slog oss ner i mitten av salongen, bredvid ett trevligt par. De kommande 2.5 timmarna var mycket rogivande. Filmen var med andra ord bra.
Jag blev inte av med Jennie, hon följde med hem. Så jag vek fram min gästsäng och gav henne mitt täcke och en av mina kuddar.

Sen var det nåt med Six Flags. Just det ja, vi var där hela lördagen. Från 12.20 till 22. Vi hann med alla roller coasters, MYCKET rogivande. Jag åt en dyr lunch/dinner (lunner).
Vi var trötta när vi kom hem, så det var bara till att sova. Blev inte av med Thielen den dagen heller, så jag tog med henne hem igen. Tur att jag lämnade sängen ute.

På söndagen åkte vi till Kenosha. Hamnen var fin som vanligt, så var även ice cream-stället. You scream, I scream, We all scream for Ice Cream. Himla gott var det. Efter glassen slösade jag exakt 7 dollar på en marknad i Kenosha. Jag köpte örhängen till mig och min syster till bröllopet.
Efter kenosha satte vi oss i bilen igen, jag till vänster. Den här gången styrde vi ratten norrut, mot Milwaukee Airport där Amanda och Totte väntade. Taxin körde hemåt, släppte av de bruna turturduvorna, tog ett stopp på Sulkey Drive, tankade, åkte till Barrington och släppte av dess sista kund.


Peace out

San Francisco

"Om man går in på din blogg är chansen en på tusen att du har uppdaterat."

Tjiii fick du den här gången Lovisa. Nu ska jag minsann sätta fingrarna i taket (ett alldeles eget uttryck som jag kom på nu) och skriva ett inlägg om det senaste. Och det senaste innehåller en hel del. Mest Californien, men det gör väl inget kanske?

Jag har hunnit med en Abba konsert med Totte, Amanda och hennes föräldrar förra tisdagen. Det var väldigt trevligt, det var såklart inte abba som spelade, men de var svenskar iallafall så de sjöng några låtar på sveaspråket. Vi hade picknick, bord och stolar med oss. Eller rättare sagt familjen Jansson hade picknick, bord och stolar med sig och fröken Söderström sneakde till sig av det goda. Jag tog med mig vindruvor och bananer iallafall. När klockan tickat över läggedags begav vi oss hemåt med tåget, sen sov jag min skönhetssömn innan det var dags för San Francisco!

Farmorn skjutsade mig på onsdagmorgonen till Milwaukee, utan barn vilket var väldigt skönt. De sov hos mamman söndag till onsdag - himla bra. Iallafall, jag flög först till Minneapolis vilket bara tog en timme ungefär. Väl där hade jag ca en timme till så jag åt lite lunch osv. Nästa plan skulle ta ca 4 timmar, lite drygare. Men med mp3, tidning, godis och 17 again på tv skärmarna gick resan hyfsat snabbt. Väl i San Francisco tog jag mitt lilla pick och pack (rättare bestämt min fjällräven och en stor handväska, allt handbagage) och tog mig mot BART, tåganslutningen på flygplatsen. Jag åkte in till stan och gick runt där själv till klockan slog 6 ungefär. Åt lite, tog många kort, skickade ett par sms. Nu var det så att jag inte skulle sova hos paula. Det blev ändrade planer så att säga. Hon var tvungen att jobba och jag kunde helt plötsligt inte bo där längre för hennes värdmamma. Men men, efter mycket panik löste sig detta. Första natten fick jag bo hos Emelie, Paulas kompis, som bodde utanför SF.

Jag tog färjan över till Larkspur är jag mötte upp Emelie, hennes syster Carolina och Marie, en annan au pair som jag skulle spendera de två sista nätterna hos. Paula skulle inte komma förrens på fredag nämligen. Men iallafall vårt första stopp var golden gate bron! Vi gick över detta gigantiska bygge fram och tillbaka!

Senare på kvällen somnade jag gott i Emelies rum efter långt flyg, många steg på stegräknaren (finns i huvudet), och god pizza i magen.

På torsdagen åkte jag och systrarna in till SF för att besöka lite sevärdigheter. Och nog var det sevärt! Vi tog spårvagnen till Castro, San Franciscos bögområde. Det var pride varvat med porr om vart annat. Efter det så åkte vi vidare till ett köpcenter där vi spenderade ett par timmar. Efter middag där på köpcentret åkte vi tillbaka med färjan för att möta upp Marie. Vi åkte till Paulas gamla stad (hon bytte familj för några veckor sen), San Rafael, där vi gick på en mysig marknad.

Jag bytte boende den dagen och följde istället med Marie hem. Vi köpte först glass som vi åt framför Desperete Houswives maraton. Sen sov jag i hennes bortresta värdföräldrars säng.

På fredagen fick jag ÄNTLIGEN träffa Paula, som var mycket kortare än vad jag mindes. Vi begav oss också först till Castro, där vi skrämde slaget på en transvestit. Vi åt brunch och skrattade åt alla människor.

Efter bögarna besökte vi hippisarna i Haight Ashbury. Detta var väldigt roligt och intressant. Efter hippisarna, en söndrig toalett, secondhand handlande med mera gick vi vidare till golden gate park där vi nästan gick vilse. Men vi hittade tillslut vårt mål; Japan Tea Garden. Men eftersom detta visade sig kosta 5 dollar struntade vi i denna sevärdighet och gick tvärs över gatan till SF:s botanic Garden. Borde hetat Squirrel Garden för det var det enda som fanns bakom dess höga stängsel. Bitska, för orädda och snabba ekorrar!

Jaja, vi blev nästan jagade ut ur parken av chipmunksen. Vi hoppade på första bästa buss och tog oss hemåt mot Marine County, till Marie. Vi åt hamburgare och sen åkte vi hem till Marie för att hylla Michael Jackson lite. Vi kollade på massa videos osv. Egentligen var han en stor man. Har inte riktigt fattat det innan.

4th of July!! Lördagen bjöd på massa kul!! Vi pkte alla in till staden runt 2 på eftermiddagen. Jag och Paula lämnade Marie och Fanny (en tredje kompis till Paula) och vi gick och kollade på Lombard St och lite turistgrejer! Sen hittde vi tillbaka till duon och vi gick till grocerystore för att vänta på gamlingarna som skulle köpa ut till oss. Eller gamla och gamla, en 21 åring och en 24 åring. Båda au pairer. Vi satt och väntade ett tag innan dem kom. Jag valde en flaska vin, mums.

Vi var alla bjudna på en båtfest mitt i San Francisco hos en norsk kille som hänger en del med au pairer. Det var massa folk där, både svenskar och icke svenskar, både au pairer och icke au pairer. Blandat med andra ord. Där hängde jag tills min lilla van som jag bokat kom och hämtade mig vid 4 på morgonen. För 17 dollar tog den mig till flygplatsen där jag kom med flyget. Jag sov bort ca 90 % av resan. Men riktigt lyckad helg var det iallafall! Tack!