Death ride

Jag har många gånger åkt tåg till Chicago. Jag har åkt med många avsikter. För att se stan, för att gå på circus, för att se taste of chicago och så vidare. Men aldrig har tåget varit en farlig resa. Det var den inte den här gången heller, den här gången då jag åkte tåg till Chicago med Sandra och Julia för att beskåda läskiga fiskar på Shedd Aquarium. Inte var tåget en death ride. Inte mitt tåg... Men tåget framför.

2.35 rullade tåget iväg från Union Station, jag och sandra sitter i en vagn i mitten, lagom trötta efter en hel fiskdag (Julia på annat tåg då hennes destination ligger bortom fox lake-linjes räckhåll).

Vi hann åka tåget i ca 30 minuter innan högtalaren sprakade nåt om en olycka framför oss och att de som skulle resa norr om northbrook skulle få problem... Då detta var vårt mål, att åka norr om northbrook, blev vi lagom glada. Högtalaren sprakade igen, den här gången om samma olycka, något om två timmars väntetid - minst... Humöret sjönk radikalt.

På stationen innan nortbrook, North Glenview, stannar tåget. För gott trodde vi. Men efter 20 minuters tvivlan om att få komma hem i tid började tåget äntligen rulla. Denna gång med högtalare sprakandes om en olycka längre fram, poliser, köra sakta, investigation...

Så vi rullar fram, saktare än ett tåg ska rulla fram. Jag och sandra var mest glada över att tåget äntligen gick åt det håll vi ville. Så ser jag på tågets vänstra sida, på grannspåret, en tröja. Jag ser en polis, jag ser ett till klädstycke. Jag ser ett vitt lakan, ett blodigt vitt lakan. Men lakanet var för litet för att täcka en hel kropp. Lakanet var lagom stort för att täcka en del av en kropp. En kroppsdel. En död del. Ett lik. Tåget rullade fortfarande framåt. Sakta. Jag var skakis, jag menar det ligger kroppsdelar vid sidan om vårt tåg... Så kom vi fram till olyckståget. Death ride. Det stod stilla såklart. Men med folk i - fortfarande. Det måste ha stått där ett bra tag, mitt ute i ingenstans. Vi passerade det. Nu sprakade högtalaren något om full speed igen, 47 minuter försenade.

Detta var dagen då jag insåg att jag verkligen är glad att jag lever. Att jag aldrig aldrig skulle göra som denna person på spåret antagligen gjorde. Hoppa.