The sounds of "The Sounds"

När jag klev in i konserthallen blev jag glad. Jag såg folk samlade framför scenen och jag insåg snabbt att sittplatserna på biljetten inte var dödsviktiga. Så jag struntade i plats 140 rad G och gick istället fram och trängdes bland amerikanska fulla fjortisar, lespiskt icke barnvänligt par, wanna be alternativa, riktiga alternativa, svenska 40 åringar och en hel del moppekillar med fjun ovanför munnen och med tillhörande flickvänner.

Jag fick underbara flashbacks från Mejeriet, där jag och Stina har hoppat framför både Hardcore Superstar och Timo. Det hela hade samma atmosfär, samma lyst, samma människor och lokalen var snarlik Lunds stolthet.

Förbandet var det galnaste bandet mina ögon och öron har beskådat. Foxy Shazam var namnet på dessa väldigt energirika, lite halvdrogsaktiva och alternativrockiga bandet. Sångaren som såg mest drogad ut hoppade hopprep, stod på händer, dansade liknande Björn Gustafsson-dans och pratade om Owen Wilson. Tydligen ska han vara med i en film med Owen som har permiär den 21:e januari.

I USA gillar man stage dive. Det fick vi smakprov på både under förbandet och huvudrätten.

Vid nio kom The Sounds in, alla jublade. Jag skrek, alla skrek. De börjar med No one sleeps when I'm awake. Bra start på en mycket, mycket bra konsert. Energin var även här utöver det vanliga. En kille kan inte andas, får hoppa över stängslet vid scenen: Maja går fram och klappar honom på huvudet. De ger publiken vatten. Hon röker. En kille i publiken får gå upp på scen och spela på en trumma. Maja ger honom en dans utöver det vanliga, alla skrattar. Stämningen var på topp med andra ord. Trumpinnar kastas. Dock hade jag inte lika tur som på min The Ark konsert, den dagen i Kristianstad, då jag även såg The Sounds btw!

Men med många bra sånger fick dem båda mig och alla andra att hoppa så svetten rann.

Även Maja slängde sig ut i publikhavet, jag fick vara ansvar för hennes huvud där jag stod och tog emot henne.

Sverige, Sverige skrek jag många gånger i hopp om att min hesa röst skulle färdas förbi alla ljudvågor.

Hes som en anka och trött som en björn på vintern gick jag ut ur Vic Theater, men med ett väldigt bra humör.

Nu ska jag försöka sova med kvarvarande klingande konsertljud i öronen.

God Natt. Bilder kommer.