Finurligt shoppande

Ibland är jag sådär stolt över mig själv så att jag bara ler med hela ansiktet. Detta är ett sånt tillfälle. Ska kanske dra allt från början.

Denna vecka har det varit Thanksgiving i detta stora land. Det betyder mycket familj och vänner, mat i form av fylld kalkon, tranbäsrssylt och sötpotatis. Denna ätbara tradition följs alltid av ett shoppingfenomen vid namn Black Friday... Detta hade kunnat vara namnet på en skräckfilm. Det är det säkert, nu när jag tänker efter. Innebörden av Black Friday kan nästan liknas av en skräckis faktiskt. För innebörden kallas shopping. Rean börjar redan vid midnatt natten mellan sista torsdagen i november månad och sista fredagen i november månad. Affärerna har såkallade "DoorBusters", alltså varor som de rear ut nåt så fruktansvärt (Svensson Svensson-accent). Men det finns bara ett visst antal av dessa varor. Detta gör självklart de hagalna amerikarna ännu galnare och jag skojar inte när jag säger att folk blir nedtrampade när dörrarna öppnas till vissa eftertraktade varuhus...

Jag deltog iallafall inte i detta trams. Alla som känner mig förstår nog att mitt lilla shoppingtålamod inte klarar av den gradens kaos. Nej lilla Anna sov genom Black Fridays första halva för att spara krafterna till shoppingen på ljusa dan.

Gurnee Mills var fullproppat med folk, jag fick göra en Lovisa-parkering och nästan parkera borta vid rockabilly Mc Donaldset.

Jaja åter till min anledning att vara stolt. Jag gick in i en affär jag aldrig varit inne i innan. Först letade jag efter Chris i skoaffären men han var inte där så jag gick vidare. (En liten avstickare)
Iallafall så hittade jag ett par jeans, djupblå stuprör - mycket fina.
De kostade från början 48 dollar, nu var de nere i 38. Fine tänkte jag. Inte så dålig deal.
Men så fick jag en kupong - handlar du för 75 dollar eller mer så dras det av 25 dollar på slutsumman. Nu ser du, nu började min hjärncell att arbeta hårt. För ett par jeans som SKULLE kosta 48 kan jag alltså lägga till varor för 37 dollar för att sedan komma ner till 52. Förstår ni?
Så jag gick runt runt runt och letade efter extrakläder. Hittade tillslut en t-shirt för hela 28 dollar och ett par örhänge för 12.

Får se nu... 38+28+12=76
76-25=51

Så summa sumarium betalade jag 51 dollar plus tax för jeans, tröja och örhänge.
Detta är ju en helt ok deal, men inte tillräckligt för att göra mig sådär stolt som jag är nu.

Nej det hela fortsätter (gud du måste sova vid det här laget, lär ju bara vara jag som tycker denna historia är rolig - och min plånbok).

Idag, efter att ha provat t-shirten som inte visade sig passa gick jag tillbaka till affären för att återlämna detta tygstycke. Jag var inte säker på om det skulle gå med tanke på all rea men nehe! Det gick utmärkt. Så tillbaka på kontot: 28 dollar.

Får se nu...38+28+12=76
76-25=51
51-28=23

Alltså, jag betalade 23 dollar för byxor som egentligen kostade 38 dollar (EFTER rea) OCH örhänge.

Sammanfattningsvis kan man säga att jag betalade 11 dollar för ett par jeans som egentligen kostade 38...

Matematikens under alltså. DET gör mig stolt.

Twilightmani

Jag förstår mig inte på denna mani som råder i landet. Denna hysteri, denna längtan, detta upptåg. Allt på grund av en film. Eller snarare en ynklig liten karaktär i en film.
Ju mer tjejerna skriker när Edward, spelad av Robert Pattison, dyker upp på bioduken desto mer anti blir jag. Jag gillar Twilightfilmerna - de är bra. Men give me a break!


Tänkte skriva ett långt protestinlägg nu men jag antar att ni fattar grejen.

Death ride

Jag har många gånger åkt tåg till Chicago. Jag har åkt med många avsikter. För att se stan, för att gå på circus, för att se taste of chicago och så vidare. Men aldrig har tåget varit en farlig resa. Det var den inte den här gången heller, den här gången då jag åkte tåg till Chicago med Sandra och Julia för att beskåda läskiga fiskar på Shedd Aquarium. Inte var tåget en death ride. Inte mitt tåg... Men tåget framför.

2.35 rullade tåget iväg från Union Station, jag och sandra sitter i en vagn i mitten, lagom trötta efter en hel fiskdag (Julia på annat tåg då hennes destination ligger bortom fox lake-linjes räckhåll).

Vi hann åka tåget i ca 30 minuter innan högtalaren sprakade nåt om en olycka framför oss och att de som skulle resa norr om northbrook skulle få problem... Då detta var vårt mål, att åka norr om northbrook, blev vi lagom glada. Högtalaren sprakade igen, den här gången om samma olycka, något om två timmars väntetid - minst... Humöret sjönk radikalt.

På stationen innan nortbrook, North Glenview, stannar tåget. För gott trodde vi. Men efter 20 minuters tvivlan om att få komma hem i tid började tåget äntligen rulla. Denna gång med högtalare sprakandes om en olycka längre fram, poliser, köra sakta, investigation...

Så vi rullar fram, saktare än ett tåg ska rulla fram. Jag och sandra var mest glada över att tåget äntligen gick åt det håll vi ville. Så ser jag på tågets vänstra sida, på grannspåret, en tröja. Jag ser en polis, jag ser ett till klädstycke. Jag ser ett vitt lakan, ett blodigt vitt lakan. Men lakanet var för litet för att täcka en hel kropp. Lakanet var lagom stort för att täcka en del av en kropp. En kroppsdel. En död del. Ett lik. Tåget rullade fortfarande framåt. Sakta. Jag var skakis, jag menar det ligger kroppsdelar vid sidan om vårt tåg... Så kom vi fram till olyckståget. Death ride. Det stod stilla såklart. Men med folk i - fortfarande. Det måste ha stått där ett bra tag, mitt ute i ingenstans. Vi passerade det. Nu sprakade högtalaren något om full speed igen, 47 minuter försenade.

Detta var dagen då jag insåg att jag verkligen är glad att jag lever. Att jag aldrig aldrig skulle göra som denna person på spåret antagligen gjorde. Hoppa.

Too much light makes the baby go blind

Detta är namnet på en improvisationsteater jag fick beskåda igår. Detta ögongodis går ut på att 8 skådespelare har 60 minuter på sig att framföra 30 minipjäser. I taket hänger nummer 1-30 på en tvättlina. På väggen finns ett tidtagarur. Det var bara att börja.

Oj jag glömde säga, det hela kostade 9 dollar i startavgift plus det nummer du får när du slår en tärning. Jag fick 3 så summa sumarium betalade jag alltså 12 dollar.

Iallafall, publiken fick varsin lista på de 30 pjäser som erbjöds. Och det var upp till oss i vilken ordning de skulle spelas. Det nummer som skriks högst liksom.

Jag kan ge ett par exempel:

Nummer 28: Fellow castmember interviews Megan for jobs she's already been interviewed for to make a point about how unnecessarily patronizing job interviews are.
Behövs ingen förklaring va?

Nummer 24: An other play inspired by my dog.
En av aktörerna gillar läget som hund. Morrar åt en snubbe i publiken, springer efter bollar, slickar en av åskådarna i ansiktet. Ja varför inte?

Nummer 20: What women want: a demonstration brought to you by a woman.
Skådespelerskan går fram till en tjej i publiken, med en skiva vattenmelon i handen. Med den visar hon helt enkelt vad kvinnor vill ha... Ja ni kan ju lista ut.

Nummer 6: NeoBus Tracker.
Hela crewn av skådelspelare står rakt upp och ner och diskuterar vart bussen de brukar ta är just nu i detta ögonblick. Kan den vara på den gatan, den korsningen, på den vägen?
Tillslut ringer de en annan vän, som de vet åker med bussen. Han kan ju berätta vart den är! Men han svarade inte.

Jag tror ni fattar grejen. Detta skådespeleri har spelats varje helg i Chicago i 21 år. Men manuskriptet är aldrig detamma. Pjäserna är aldrig likadana. En kille som vi mötte där har sett samma uppsättning 30 gånger. Ja ni kanske förstår att jag körde hem med ett leende på läpparna. Jag ska defenitivt ta Erik och Fredrik dit. Det ligger dessutom i det svenska området Andersonville. Så nu har man varit där också. Två smällar i en fluga så att säga.

Desperate Housegirl

Ni märker säkert att jag inte uppdaterar bloggen med lika roliga, spännande upplevelser som förr. Detta beror på att jag inte gör lika spännande upplevelser som förut. Livet med gänget känns väldigt väldigt långt bort. Nu känns det som nedräkningen till min bror och Erik kommer hit är mer relevant än bloggens ohändelserika status. Ljuset i tunneln så att säga.

Nu sitter jag ofta hemma. Tur är iallafall att jag har världens underbaraste värdfamilj.

När alla vännerna gått hem

Jag sörjer! Jag gråter av tristess och otålighet. Jag tycker synd om mig själv.

Mina vänner, Ross, Rachel, Chandler, Monica, Pheobe och Joey har tagit sitt pick o pack och åkt.

Jag som har spenderat de senaste 9 månaderna med dem.
Men nu är våra sena kvällar över, slut, finito.
Som sagt, jag sörjer...

Hairy Potter

Som många pp innan, produktiva promenader, har jag suktat efter en ny program-idé. Jag har nu fulländat mina mål, jag har inte bara framslagit en ny film, jag har också givit alla nyvbliva puberterare en chans att inte känna ångest för detta hår.







Håll utkik efter den nya storsensationen;
Hairy Potter och den flammande rakhyveln.

Premiär: 11/23/09

The sounds of "The Sounds"

När jag klev in i konserthallen blev jag glad. Jag såg folk samlade framför scenen och jag insåg snabbt att sittplatserna på biljetten inte var dödsviktiga. Så jag struntade i plats 140 rad G och gick istället fram och trängdes bland amerikanska fulla fjortisar, lespiskt icke barnvänligt par, wanna be alternativa, riktiga alternativa, svenska 40 åringar och en hel del moppekillar med fjun ovanför munnen och med tillhörande flickvänner.

Jag fick underbara flashbacks från Mejeriet, där jag och Stina har hoppat framför både Hardcore Superstar och Timo. Det hela hade samma atmosfär, samma lyst, samma människor och lokalen var snarlik Lunds stolthet.

Förbandet var det galnaste bandet mina ögon och öron har beskådat. Foxy Shazam var namnet på dessa väldigt energirika, lite halvdrogsaktiva och alternativrockiga bandet. Sångaren som såg mest drogad ut hoppade hopprep, stod på händer, dansade liknande Björn Gustafsson-dans och pratade om Owen Wilson. Tydligen ska han vara med i en film med Owen som har permiär den 21:e januari.

I USA gillar man stage dive. Det fick vi smakprov på både under förbandet och huvudrätten.

Vid nio kom The Sounds in, alla jublade. Jag skrek, alla skrek. De börjar med No one sleeps when I'm awake. Bra start på en mycket, mycket bra konsert. Energin var även här utöver det vanliga. En kille kan inte andas, får hoppa över stängslet vid scenen: Maja går fram och klappar honom på huvudet. De ger publiken vatten. Hon röker. En kille i publiken får gå upp på scen och spela på en trumma. Maja ger honom en dans utöver det vanliga, alla skrattar. Stämningen var på topp med andra ord. Trumpinnar kastas. Dock hade jag inte lika tur som på min The Ark konsert, den dagen i Kristianstad, då jag även såg The Sounds btw!

Men med många bra sånger fick dem båda mig och alla andra att hoppa så svetten rann.

Även Maja slängde sig ut i publikhavet, jag fick vara ansvar för hennes huvud där jag stod och tog emot henne.

Sverige, Sverige skrek jag många gånger i hopp om att min hesa röst skulle färdas förbi alla ljudvågor.

Hes som en anka och trött som en björn på vintern gick jag ut ur Vic Theater, men med ett väldigt bra humör.

Nu ska jag försöka sova med kvarvarande klingande konsertljud i öronen.

God Natt. Bilder kommer.

Viva Las Vegas

Jaha då var det mesta bokat då.
Min bror och Erik har bokat flyg från Köpenhamn till Chicago.
De har även bokat hotell nära mig, där de ska bo lör-tors, (vi kommer vara fullpackade här hemma, med den nya au pairen och allt).
Jag har bokat hotell och flyg till Las Vegas. Det blev inte det finaste hotellet men mycket prisvärt och bra location. Imperial Palace heter det.

Jag har bokat flyg från LA till Chicago. Vi ska åka buss från Vegas till LA, hyra bil i LA och bo hos barnens mormor i OC innan vi flyger tillbaka.

Jag har bokat hotell i Chicago, downtown, där vi kommer spendera våra sista nätter.

Samt har jag requestat att få samma flyg som min bror och Erik hem till Sverige.
Torsdagen den 25:e februari. Det känns ofattbart att jag nästan kan snudda på hembiljetten.

Allt som allt (exklusive flyg till och från Danmark och Fredriks och Eriks hotell här de första dagarna) har vi hittils betalat 4100 kr var. I det räknas alltså hotell, fyra nätter, och flyg till Vegas, flyg från LA till hit och hotell, tre nätter, i Chicago.

Det kommer visserligen tillkomma ytterligare kostnader, då vi vill se Grand Canyon, hyra bil och äta mat.
Men det är ändå inga skyhöga kostnader vi pratar om. Detta håller humöret uppe om dagarna.

Stackars hon som har det bra

När sommarn kommer flyr jag över haven. Där ingen vet, där ingen kommer in.
Men sommarn dör och min rastlöshet är min.


Och om vintern står jag gömd längst in i baren.
Tiden går... Månad, år. Jag faller...