It's a small world

Två läskiga "världen är liten historier" har jag bakom pannan just nu...
Den första vet ni säker redan om.
Att Hedvig besökte Chicago, Grayslake bara för någon vecka sen.
Att hon är kompis med en tjej som kommer bo tio minuter från mig.

En lite fräschare historia är dock att den här tjejen som Hedvig är kompis med (Låt oss kalla henne Amanda, eftersom det är hennes namn) är bästa kompis med en annan tjej vid namn Anna. Och hör o häpna. Denna Anna bodde ca 10 minuter från mig när jag var liten här i Karlshamn. Denna Anna brukade jag och Jessica så ivrigt leka med. Denna Anna flyttade till Halmstad vid tidig ålder. Denna Anna är alltså nära vän till Amanda. Denna Anna är också Au Pair i USA just nu.

Sjukt?

Suspekt

Okej detta har absolut ingenting att göra med USA, men det var ändå värt att skrivas ner.
Fick nyss ett samtal, kände inte igen numret. Trots det svarade jag och en ännu okändare röst svarade... Det visade sig vara en professor från Lunds Universitet som ringde från deras biologisalar.. Oj tänker ni, nu har de upptäckt detta biologigeni från Karlshamn och vill desperat ha med henne i ett experiment i Lund som ska rädda jorden... Så var inte fallet.
Där, i ett av deras klassrum, låg en mobil med okänd ägare. De ringde helt enkelt upp senast ringda nummer och riiiiing det piper i min telefon. Detta är mycket konstigt eftersom ingen förrutom stina och jobbet har ringt till mig de närmsta dagarna och jar är mycket säker på att de inte har befunnit sig i Lund... Var de fick mitt nummer ifrån är alltså ett mysterium och vem äger mobilen?? Jag kanske ska strunta att åka till USA och istället stanna kvar och leka detektiv. Låt detta bli mitt första fall....

Annatör

Jaha nu har det hänt igen. En annan Anna skulle säkert insett att ett så stort brev som visumet ligger inte plompar ner direkt i brevlådan. En annan Anna skulle säkert kommit på att det är en avi jag ska leta efter. En annan Anna hade säkert gått igenom posten nogrannare när man väntar på något så vikigt som ett visum. Jag är inte den Anna. Tio dagar gick det innan jag insåg att jag kanske skulle gå igenom posten innan jag ringer till CC. Där låg den. "Stort brev hämtas på Coop Konsum i Asarum senast den 12/2". Tio dagar sen... Men det fanns kvar. CC var lagom nervösa när jag ringde. De trodde, liksom jag, att mitt visum var long gone. Nu är det löst, jag har mitt visum and I'm ready to go!

Visum

Jag lever, hör ni det. Jag lever!
Trots all Stockholms kollektivtrafik.
Trots 1,5 h kö i ett par plusgrader.
Trots fem wanna be BlondinBella.
Trots miniminiflygplan.
Trots tjuriga amerikanare på ambassaden.
Trots förvirringen är det gällde att hitta hotellet.

Jag fick mitt visum trots allt.

Nervositet

På söndag sker det som jag har fruktat så länge.
Jag ska resa alldeles själv till Stockholm.
Okej, jag borde kanske inte vara så skraj med tanke på att en betydligt längre och farligare resa väntar mig inom kort. Men alla röda, blåa, gula och gröna linjer gör mig fruktansvärt förvirrad.
Jag anländer till Bromma, ska sedan ta buss in till Centralen och sist tunnelbana till hotellet som ligger på Aspudden. Dagen efter ska mina fötter ta mig till Centralen igen för att sedan fortsätta mot Ambassaderna, denna gång med buss. Hjälp?

De flesta som åker till Stockholm för att skaffa visum oroar sig säkert mest för att de ska glömma något av de viktiga papper som måste medbringas. Jag oroar mig över att jag ska glömma tågtidetabellen...